Kromfohrländern är en medelstor hund, lätt och smidig, och den finns i två pälsvarianter – strävhårig och släthårig. Varken storleken eller pälslängden på hunden är homogen, det finns många varianter, en hane kan också vara mindre än en tik och pälsen kan variera från lång till kort och den sträva pälsen kan variera i strävhet mellan olika individer.
Kromfohrländern är egentligen ingen trimras men en del väljer att trimma, ”rycka” pälsen, för att hjälpa till att bli av med de lösa håren vid fällningen och vissa förordar även en regelbunden trimning för att få en strävare pälsstruktur på den strävhåriga pälsvarianten. Trimma eller inte, jag tycker att man får göra som man vill, huvudsaken är att hunden mår bra! Kan tillägga att en del kromisar som klassificeras som strävhåriga men som har en mjukare päls, kan visa att det ömmar när pälsen rycks under fällningsperioden. Då kanske man hellre skall överväga att bara kamma eller borsta bort den lösa pälsen.
Rasen är pigg och vaken och uppmärksam, har en snabb uppfattningsförmåga, den är lättlärd, signalkänslig och följsam, mycket trofast och gillar att lära sig saker och hör och häpna, den går att ha lös i skog och mark! Det sista kanske inte gäller alla exemplar – en del kan få för sig att jaga både harar, ekorrar eller andra intressanta varelser, men det är mest av nyfikenhet. Oftast är den snart tillbaks eftersom de vill ha koll på var husse eller matte är. Kromisen älskar sin familj!
Jag har hört att en del säger att de har ett terriertemperament. Vad är då ett terriertemperament – ettrig och envis kanske, vilket oftast är epitet på dessa hundar? Så är inte min erfarenhet av kromfohrländern, de är inte envisare än andra raser, inte heller speciellt ettriga även om jag stött på en och annan som varit lite sura vid hundmöten.
I rasstandarden står det att rasen är reserverad. Jag brukar säga att de har en hög integritet. De vill själva bestämma om de vill ha kontakt eller bli klappade. En del kan vara tveksamma och försiktiga i nya möten eller ovana situationer men är ändå nyfikna. Att vara reserverad är inte samma sak som att vara rädd.
Trots många av ovannämnda positiva egenskaper så tycker jag att man bör ha ett visst mått av hundvana och en känsla för pedagogik innan man skaffar sig en kromfohrländer. Rasen är mångfacetterad och det är en fördel om man kan ta tillvara dess egenskaper eller om problem uppstår kunna förstå hur de är funtade för att på ett fint sätt styra dem i rätt riktning.
